Jag flyttade till Sveriges huvudstad för sex år sedan. Innan det bodde jag i en förort till Kungälv, som i sin tur är en slags förort till Göteborg. I det lilla samhälle där jag är uppvuxen är stora drömmar sällsynta, och flytt till någon större stad (Kungälv räknas inte) är sällan med på kartan. Men jag bröt upp med den jantelagspräglade vardagen i min lilla by och tog med mig mina löst sammansatta drömmar och flyttade österut. Mina föräldrar tog flytten ganska hårt då de kunde förstå hur jag kunde göra något så onödigt. Ja, ”Onödigt” var faktiskt ordet som de använde för att beskriva min flytt. Men flytt blev det, och för en månad sedan så hälsade min mamma och pappa på mig här uppe för första gången. Skamligt? You be the judge.
Det var första gången de besökte huvudstaden överhuvudtaget. De hade aldrig riktigt sett poängen med det. När vi gick förbi Slussen öppnade farsan munnen för första gången på 1,5 timme. Han stirrade ner på det enorma renoveringsobjektet och sa tyst för sig själv ”Helvete vad de sysslar med betonggjutning här i Stockholm.”. Det är nämligen pappas arbete, och har varit så sedan han var 18 år gammal. Han har liksom alltid sysslat med betonggjutning, men då inte i Stockholm. Nu blev han minsann imponerad. När jag bjöd dem på Chinateatern på en show som kostade multum var han långt ifrån lite entusiastisk. Men nu så.
Det gäller att ta det hela med en rejäl nypa salt. Jag har kommit underfund med att det inte är av ondo som mina föräldrar är inskränkta. Det är på grund av deras uppväxt i en liten liten håla. Jag tittade bort mot farsan och frågade: ”Är de bättre på betonggjutning i Stockholm än någon annanstans skulle du säga?”. Han såg lite fundersam ut och överblickade Slussenbygget i några sekunder innan han reste blicken mot mig. ”Ja, det här är i alla fall inget enkelt arbete att utföra” svarade han. Vi gick upp längs Götgatan och pappa pratade mer än vad han hade gjort hittills på resan. Slussen var temat. Han föreläste för mig och mamma om vad de olika stadierna av arbetet innebar. Efter ett tag frågade jag om han hade blivit så förtjust att han skulle kunna tänka sig att arbeta med betonggjutning i Stockholm istället för på västkusten. Då fnös han så högt som en fnysning kan vara.
- ”Stockholmarna får vara hur bra på betonggjutning som de vill. Men jag skulle aldrig klara av att bo i en stad där de har så dåliga föreställningar som den du tog med oss på”.
Jag svalde den spydiga kommentaren jag hade i rockärmen och vi vandrade vidare.